18. maj, 2022

Text

Jag är en gammal dam som redan hunnit bli 70 år. Dagarna går sin stilla lunk, men utan hundpromenader hade jag blivit sittandes under korkeken stickandes på minna tröjor. Förutom vanliga ålderskrämpor mår jag mycket bra. Jag tror att jag och min vägvisare Tovikka kan dela upplevelser i livet som många kan känna igen sig i. Som t ex varför jag gjorde om samma misstag gång på gång? Vad hade hänt med mig om jag hade gjort tvärtom?

Jag har alltid varit en sökare, men har nu äntligen lugnat ner mig. jag har blivit visare. På senare år har jag funderat mycket över mitt liv, både på bra och dåliga saker som har hänt. Mitt liv har hittills varit oerhört rörigt och ostrukturerat. Jag har flyttat 30 gånger, varit gift fyra gånger, har tre utbildningar och har haft väldigt många arbetsplatser. Jag har aldrig blivit nöjd, tillfreds och aldrig blivit något stort, vilket jag alltid trott att jag skulle bli. Det känns som om jag har haft sex olika liv, men aldrig hittat vad jag letat efter. Jag är en "kickmänniska" och en beroendepersonlighet. Ska jag ställa en diagnos på mig, har jag ADHD utan H, för hyperaktiv är jag inte, snarare lat. Men den diagnosen fanns inte när jag växte upp. Jag var blyg och ordblind, ordet dyslexi fanns inte heller.

Jag var "ordblind" och kunde inte läsa så bra, jag fick lära av livet istället. Allt mitt lärande av livet, gjorde att allt tog mycket längre tid för mig än för andra barn. Som dyslektiker på 50-talet fick man ingen hjälp med sina svårigheter. Jag lärde mig istället olika trix för att dölja mitt stora komplex, så att ingen skulle märka att jag inte hade hunnit med att fatta. Jag hittade på, jag ljög eller tänkte logiskt hur det kunde vara. Jag lärde mig improvisera! Inte  så konstigt att jag gillade spela teater, agera alltså, inte lära mig repliker, det var jag urdålig på. Jag fick ge upp att att bli skådespelare efter ha försökt memorera alla repliker på Calle Flygares teaterskola i två år.

Pga min dyslexi är bakgrunden på hemsidan mörk, för dyslektiker läser texten lättare om texten är vit mot mörk bakgrund.

Livet har inte varit grönare på andra sidan staketet, men jag har ändå alltid provat? Det var låtsaskompisen Tovikka i mitt huvud som pushade mig varje gång. Hon sa alltid att det är dumt att inte försöka. Det hände att jag tänkte efter före, men det var ovanligt. Jag handlade först och  tänkte sen, för det mesta.

 Men nu har jag kommit på meningen med livet! Vi föds alla med olika egenskaper och förutsättningar, ibland orättvist kan man tycka. Men alla tvingas gå på livets krångliga stig för att lösa de problem som uppstår. När vi har löst ett problem, tänker vi, åh vad skönt nu får jag lugn och ro....nej det blir det inte, för då dyker nästa problem upp!

Meningen med livet är alltså att lösa de problem som kommer i vår väg.